Generell projektbeskrivning
Den uppförda byggnaden, placerad i en gammal granitstens-ruin på toppen av berget i Kummelnäs, Saltsjö-Boo, med utsikt över Stockholms inlopp, har syftet att fungera som en samlingslokal. Där bedrivs en verksamhet där huset hyrs ut för en mängd lika aktiviteter, allt från temakvällar, konstutställningar och konferenser  till middagar, övernattningar och bröllop

Historien /kontext
På toppen av berget, 52 m ö h , med utsikt över Stockholms inlopp ligger två ruiner med en mycket speciell historia. I slutet på 1800-talet ägdes området av de två tyska ölbryggarbröderna Hermann som hade sina sommarhus i nationalromantisk stil i området. För att stävja sina fruars hemlängtan till Rehndalen lät de uppföra två ruiner på toppen av berget. Den ena ruinen byggdes av den granitsten som blev över efter en sprängning för vattenreservoaren. Efter uppförandet av gråstensruinen fortsatte de i samma lekfulla stil och lät uppföra först en gråstensruinen, sedan fortsattes det med en tegelstensruin med inbyggda sprickor och krenelering. Vattenreservoaren fick fungera som säldamm. Av respekt för de kulturhistoriska värdena och för att erbjuda besökare en fördjupad upplevelse av platsens kvaliteter var idén att alla tillägg underordnar sig ruinens roll och samtidigt i estetisk mening bygger vidare i bröderna Hermanns lättsamma och humoristiska anda.

Gestaltning
Gestaltningsmässigt utgår den föreslagna byggnaden från en önskan att belysa och förstärka platsens ruinkaraktär. Greppet har varit att med ett antal bakre murade volymer följa höjderna och formen på den gamla stenmuren. Materialmässigt är idén att den det gråputsade murade bebyggelsen på ett naturligt sätt ska få komplettera gråstensruinen. Förhållningssättet till de befintliga murarna, hela arbetet igenom, har inte varit av antikvariskt karaktär med synliga tydligt avläsabara tillägg utan snarare använt oss av brödernas lekfulla grepp och lagt till, byggt vidare och adderat murar av den sprängsten som blev över vid detta bygge. Tanken är att det inte ska vara helt läsbart hur det en gång såg ut, utan snarare en uppmuntran till en o-ängslig lek med ruinen, kanske bygger vi på gråstens-tornet lite högre och återuppför delar av den röda ruinens ursprungliga ståtliga torn som nästa steg?

Färgskalan går i en svagt ljusare ton än ruinen och på så vis harmoniserar utan att konkurrera med dess uttryck. I framkant av byggnaden, med utsikt mot parhästsruinen i rött tegel, placeras en en lätt paviljongsliknande glasad huskropp i syfte att hålla ned byggnadshöjden och hålla ihop kompositionen . Fönsterpartierna speglar sin omgivning med mörka karmar i trä som är av betydelse för att få stommen i glaspaviljongen att läsas ihop med glaset och få kompositionen att tydligare läsas som abstraherade huskroppar i samspel med muren och ruinen.

Rörelser, siktlinjer och planlösning
Vid sidan av kontextuella studier och kundens önskemål, inleddes arbetet med en uppmätning och en analys av den existerande gråstensruinen. Vår tolkning av de rörelser som platsen erbjöd - att kunna gå runt, klättra upp, trilla igenom, vända om – bjöd upp till en glad ruinlek. Ambitionen med nybyggnadens planlösning är att förstärka det draget. Besökarens upplevelse som rör sig till och runt på platsen och i byggnaden kan föra tankarna till att klättra i en borgruin: att gå in i en gång och bli överraskad runt ett hörn, att trilla igenom eller behöva vända om, att klättra upp och se ut och runt, att tvingas välja mellan två parallella vägar som leder till olika platser. En lika viktig del i arbetet med rörelser på platsen är siktlinjerna. Idén att besökaren alltid rör sig mot en blickpunkt som bidrar till en del av berättelsen om, och upplevelsen av, platsen som helhet. Varje rum i samlingslokalen får vid sidan av en specifik programmering även arkitektonisk kvalitet som bidrar till en tidlös karaktär. Den stora samlingssalen spelar huvudrollen som borgsal med hög takhöjd, synliggjorda ruin-gluggar och blickar ut mot poolen som är placerad i den gamla dammen och mot den q-märkta tegelstensruinen. Nivåskillnaderna i berget resulterar i en inre terrassering som skapar en scen mot den stora salen. Att röra sig i trappen upp mot det övre planet är att röra sig i vertikal-led, parallellt med intakta tornet i gråsten. Från takterassen erbjuds, förutom en ny vy över tegelstensruinen från en ny vinkel, även en milsvidd panoramautsikt över Höggarnsfjärden och Stockholms inlopp. 

Avsikten med tillägget som helhet är att det så långt som möjligt skall harmonisera sin omgivning. De ursprungliga ruinerna är byggda som en folie – avsiktligt byggda som en kopia av en ruin - och genomfört med stor fantasi och mycket humor. Förhoppningen är att den ny bebyggelsen som helhet ska läsas som en lekfull komplettering till den existerande ruinen och på samma gång som ett tidlöst tillägg som inordnar sig i detta speciella sammanhang utan åthävor.